NY HÖGER I USA

Den amerikanska högern i intellektuell bemärkelse har vaknat.

I nättidskriften Quillette 3 jan 2021 (som leddes fram till 2020 bl a av Paulina Neuding) summerar journalisten Jordan Alexander Hill de intervjuer han gjort med ledande forskare och debattörer till höger.

Dagen efter, den 4 jan 2021,  anmälde essäisten Carl Rudbeck i en Understreckare i SvD två studier från USAs elituniversitet som visar sympati även för Trumps anhängare vilja att delta i demokratiska samtalet.

Därmed finns material för att diskutera läget för den amerikanska högern.

INTE ALT RIGHT

Vi börjar med att reda ut denna nya höger, The New Right, från den alternativa högern, The Alt Right. Som jag försökt reda ut i en podd med Eddie Råbock Omar 2018 på Det Goda Samhället så är, eller snarare var, Alt Right en brokig rörelse utanför det Republikanska partiet där konspirationsteoretiker samsades med antisemiter, rasister men även förhållandevis nyktra debattörer som kritiserade migration, mångkulturalism och politisk korrekthet, inkl den inom det konservativa lägret.

Alt Right blev ett mediefenomen från 2014 som dog ut efter Unite the Right (sic!) rallyt i Charlottesville 2017 där en person dödades. Svenskarna Daniel Friberg och Christoffer Dulny deltog, vilket man kan läsa mer om i den svensk-amerikanske forskaren Ben Teitelbaums senaste bok som jag och Ronie Berggren poddat om här.

Den The New Right som Hill beskriver i Quillette är vagt besläktad med Alt Right såtillvida att båda drivs av en radikal revanschlust snarare än torr konservativ analys. Och båda idéströmingarna stöder eller förstår Trump, liksom cirka 75 miljoner amerikaner gjorde 3 november 2020.

Så denna högerrörelse är inte särskilt unik,  men på amerikanska elituniversitet finns få som talar och forskar sakligt om Trumps anhängare. Vänstern är i stark majoritet, särskilt på privata elituniversitet.

Alt Right är passé. Nu gäller att förstå The New  Right. Över till Hills sammanställning i Quillette.

TRUMPS SEGER 2016

“Happy countries don't elect Donald Trump…desperate ones do” skrev Tucker Carlson i sin bok Ship of Fools.

Citatet syftar på att alla de miljontals som stött Trump knappast var i behov av avprogrammering, något som Democratic National Committee medlemmen David Atkins twittrat om.  Bland dem måste finnas förnuftiga människor, som FOXs Tucker Carlson. Detta förstod även liberalen Thomas Frank som jag och Ronie Berggren poddade om 2017.

Hilll ser Trump  som en världshistorisk figur som uppträder bara en gång på rätt ställe i rättan tid. Den tyske filosofen Hegel utsåg Napoleon 1800 till en sådan person som av tillfälligheter får betydelse. “Alt Light” frontmannen Milo Yiannapolous ser i filmen The Joker något liknande, men mer en seriefigur som blivit realitet.

Med Trump återvänder de “starka gudarna”  Lojalitet, Solidaritet, Familj och Hem (efter boken The Return of the Strong Gods av katoliken Rusty Reno som vi ska återkomma till och som ingår i titeln på Hills essä i Quillette).

Vad som förenar Trump, Alt Right och New Right är att de inte är särskilt konservativa.  Vad som skett efter 2000 är att en ny oprövad radikal höger uppstått som mer liknar vad de neokonservativa betydde runt 1960 för Republikanerna och till viss del även Demokraterna.

Dessa, på 1950-talet, nya unga tänkare, varav några med vänsterförflutet, ville förändra konservatismen från trist herrklubb i Washington till något mer folkligt. Den stod bakom förre Demokraten Ronald Reagan 1980 men blev med tiden otidsenlig.

Hill beskriver den koalition som stödde Reagan: klassisk liberalism, social traditionalism och militär interventionism, alla sammanhållna av anti-kommunism. Den konservative debattörern William F. Buckley kallade dessa tre ingredienser för “fusionism”. Följaktligen är den New Right vi tar upp här “post-fusionist” och i alla avseenden “post-liberal”, ett problem för libertarianen Jordan Alexander Hill i sin analys.

Känslan av uppror inom detta högerläger gör att den har mer gemensamt med den franske revolutionären Rousseau än den beskedlige 1700-talsbritten Burke.

Hill skriver:

“What distinguishes the New Right more than anything is its counter-revolutionary spirit, its politics of opposition. ‘In this progressive theocracy in which all must worship the altar of Wokeness', writes Hillsdale professor David Azerrad, ‘conservatism, if one can still even call it that, is more about overthrowing than conserving.' …with Trump at the helm, conservatism has become less an ideology than a battle cry,

Where the old guard stood athwart history yelling ‘Stop', the new guard screams, in a pitch closer to that of Rousseau than Burke, ‘Tear it all down!'. ‘This new right', says Azerrad,' has a decidedly unconservative temperament'”.

Azerrad säger att han är del av The New Right som är otillfredsställd med de banaliter som utgår från “the rotting flesh of Reaganism” (citat från Rusty Reno). Han vill se en höger som kämpar aggressivt i kulturkrigen, som inte lyssnar på neokonservativa neocons i utrikespolitiken och inte heller på libertarianerna i ekonomisk politik.

En vän till Azerrad formulerade det partipolitiska läget kärnfullt:

“The Republicans should be the party of men who like being men, women who like being women and Americans who like being Americans”.

PATRICK DENEEN

En av de som intervjuas av Hill är statsvetaren Patrick Deneen, indirekt lärjunge till den konservative tysk-amerikanske filosofen Leo Strauss (1899-1973) och direkt lärjunge till Straussianen Allan Bloom.  

Hans bok Why liberalism failed är central för denna nya höger som nu tar plats på universiteten och i debatten. Boken rekommenderas av Barack Obama som nyttig för att förstå den brist på mening och gemenskap som västvärlden lider av.

Den konservativa “fusionism” som stod bakom anti-kommunisten Reagan 1980 är mindre relevant idag menar Deneen.  Den klassiska och konservativa liberalism som stod upp mot vänstern kollektivism och betonade individualism är idag inte tillräcklig.

Vad som behövs är en ny förståelse för familj och samhällsgemenskap utifrån kommunitära utgångspunkter (se vänsterdebatten i USA på 1980-talet om “communitarianism”). Mer av icke-statliga gemenskaper, mindre liberal individualism. Deneen beskriver några sådana civilsamhälleliga former i sin bok, men de är vaga.

Liberalismens utgångspunkt individen bör ersättas av familjen. En ny samhällsgemenskap måste till som faktiskt kräver mindre individualism enligt en av de intervjuade, New York Post redaktören Shorab Ahmari i en essä i konservativa katolska First Things 2019.

Deneen har besökt Ungern och prisar Orbans familjepolitik. Orban i sin tur läser Deneen och förstår att formulera sig utifrån intellektuella utgångspunkter, till skillnad från Trump.  Förutom professor Deneen så har de konservativa debattörerna Pat Buchanan, Christopher Caldwell och Sohrab Ahmari prisat Viktor Orban.

REALITETER

De realiteter som denna nya höger i USA vill ta fram handlar om till stor del om ekonomi men även större samhällsfrågor:

automatisering och globalisering som utraderar arbetarklassen, tillverkningsindustrins nedgång, självmord och opioidmissbruk, tre års lång nedgång i livslängd, familjesplittringar, studieskulder, korrupta medier, politiskt korrekta liberala eliter,

och den samhällsuppdelning den engelske journalisten David Goodheart analyserade som uppdelningen i “somewheres” och “anywheres”, möjligen än värre i USA än i Europa. Sociologen Charles Murrays Coming apart är för övrigt  en analys för USA som tidigt förutsåg Goodharts teser.

Deneen är helt på den sida som insett att akademiker som han själv ofta är onödiga. Han vill se fler satsningar på lärlingsutbildningar och hantverk än på generella universitetsprogram. USA har en överproduktion av eliter menar han, vilket Charles Murray beskrivit i sin bok Real education.

MÅL OCH MENING

Vad som påtalas i Hills text är att flera forskare och debattörer efterlyser en öppen diskussion om vart det amerikanska samhället ska sträva liksom vad dess medborgare kan tänkas vilja med sina liv.

För Patrick Deneen handlar det om att betydelsen av familjen gått förlorad i historisk bemärkelse. Han vill se en återgång till en “för-liberal” ordning. Traditionell konservatism hade rätt i att betona familjen medan liberaler sedan 1800-talet valt individen som utgångspunkt.

Om man splittrar upp samhället i atomer, dvs individer, så blir de beroende av staten, inte varandra. Detta statslojala individfenomen förutsåg Alexis de Toqueville på 1800-talet som “mild despotism”.

I Sverige har författarna Henrik Berggren och Lars Trägårdh namngett den svenska varianten med utbyggd välfärdsstat och nedmonterat civilsamhälle till “statsindividualism”, något de menar är bra eftersom individer frigörs med stöd av staten. En socialliberal totalitarism skulle jag kalla det.

Deneen menar att familjer har historiskt varit mer betydelsefulla är individer. Antropologiskt och begreppsmässigt är familjen enklare och mer naturlig.  Gör man det motsatta får man en enorm stat som kontrollerar individerna. Han kallar detta fenomen för “anti-kultur” i och med att rotlösa individer beroende av en anonym stat knappast kan bygga kulturer. Därmed är liberalismen kulturlös.

Deneen:

“By compelling us to affirm all cultures, it deprives us of our culture. By taking us everywhere, it leaves us nowhere. By urging us not to conform, it renders us formless. This formlessness is the hallmark of the liberal anti-culture”

RETURN OF THE STRONG GODS

Den katolske debattören Rusty Reno, vars bok The Return of the Strong Gods: Nationalism, populism and the future of the West utgör halva titeln på Jordan Alexander Hills essä i Quillette “Return of the Strong Gods: Understanding the New Right”, har liknande tankegångar. För en översikt, se den svenske katolske idéhistoriken Johan Sundéens recension i den i kristna danska tidskriften Nyt Babel 2020.

De “svaga gudarna “ anti-fascism, anti-rasism, anti-totalitarism, anti-imperialism osv som väst kraftigt propagerade för efter 1945 är inte tillräckliga för att bygga hållbara friska samhällen menar Reno. Allt som kunde ses som starkt och bestående var suspekt. Globalism ersatte nationalismen, relativism sanningar, multikulturalism inhemsk kultur osv. För att skapa sunda samhällen krävs inte bara negativa ideal, vad samhället inte ska stå för, utan positiva, “starka gudar”.

Dessa gudar, ofta myter (vilka statsvetaren Laurie Johnson tog upp 2019 i sin Ideological possession and the rise of the New right), ja metafysisk legitimitet, återvänder nu efter 2000 menar Rusty Reno.

Han citerar den franske sociologen Emile Durkheim (1858-1917), som studerat anomi, dvs förlust av mening i dysfunktionella moderna samhällen:

“There can be no society which does not feel the need of upholding and reaffirming at regular intervals the collective sentiments and ideas which make its unity and personality”.

TVÅ STUDIER OM DEMOKRATI

Dagen efter Hills analys i Quillette publicerade Svenska Dagbladet 4 jan 2021 en understreckare av Carl Rudbeck som illustrerar begreppet The New Right, men inte använder det explicit.

Två statsvetare, Hélène Landemore vid University of Chicago och James Lindley Wilson vid Yale, har båda skrivit studier av den bristfälliga demokratin i USA och räds inte att kritisera det politiska konsensus som lett fram till Trumps segertåg i USA och liknande i Europa inkl SDs exceptionella framsteg (från 5 % 2010 till 18 % 2018) i Sverige.

Rudbeck inleder syrligt:

“Om man får tro allvarstyngda akademiker och journalister är demokratin i fara. Nästan varje dag kommer en ny bok som förklarar för oss hur illa ställt det är med folkstyret. Det hotas av primitiva populister som vinner stora mängder av röster men som inte faller mer eller mindre självutnämnda eliter i smaken. Det är något paradoxalt med denna åsikt: Demokratin är alltså hotad av att folket gör sin stämma hörd.”

Rudbeck menar liksom statsvetarna att demokratin inte är i fara för att folket har för stort inflytande utan för att de har för litet. Att rösta vart fjärde år är inte tillräckligt och dessutom på kandidater man inte känner till eller hur de fått en valbar plats i partiernas listor.

Statsvetarna ger praktiska förslag i sina böcker som ska råda bot på det demokratiska underskottet. Lindsey Wilson vill se större jämlikhet som ska åstadkommas med beslutsformer mellan valen. T ex en lokal folkomröstning som kan återkalla en misskötsam kandidat, något som är möjligt i USA men knappast i Sverige.

Landemore har också förslag men inte lika konkreta. De båda är övertygade om att medborgarna måste involveras mellan valen och är beredda att ta risker som kan leda till ogenomtänkta men demokratiska beslut.

Hon skriver:

“Jag menar att det kan finnas både god och dålig populism. Den goda versionen innebär att en vilja att tala på vanligt folks vägnar där eliter har tillskansat sig makten. I denna mer modesta mening är jag kanske populist”.

Rudbeck tillägger att det är nog första gången han läser sådana ord från en professor vid ett av USA:s finaste universitet.

Den “filosofiska retstickan” Jason Brennan (Rudbecks beteckning) som var i Stockholm 2017 har inga förhoppningar om ge  utökad demokrati till väljarna, tvärtom.

Rudbeck är inte imponerad av förslagen men välkomnar kritiken av det demokratiska systemet i USA, möjligen värre in i Sverige med sina utbytbara “valda oligarkier” som låtsas vara politiska fiender i spel för väljarna. Den tyske rättsteoretikern Carl Schmitt kritiserade redan på 1920-talet den liberala parlamentarismen just för detta.

Vad svenska konservativa kan lära sig av detta blir intressant att ta del av. Det mesta från USA brukar komma till oss.  Möjligen kan webbtidningen Bulletin, Medborgerlig Samling och tankesmedjan Oikos vara vägöppnare för intellektuell högerdebatt. De kan börja med att läsa Quillette.

Jan Sjunnesson, författare och journalist www.sjunne.com